Kapitel 80 i Daodejing

Daodejing

Daodejing, eller Tao Te Ching som den brukade kallas, är daoismens äldsta och mest kända urkund som enligt legenden författades på 500-talet f.Kr. av Lao Zi. Här är ett av mina favoritkapitel som jag översatt till svenska.

Om ett land styrs med visdom,
kommer dess invånare att vara nöjda.
De tycker om sina händers arbete
och slösar inte tid med att uppfinna
arbetsbesparande maskiner.
Eftersom de älskar sina kära hem,
är de inte intresserade av resor.
Det kan finnas några vagnar och båtar,
men dessa går inte någonstans.
Det kan finnas ett arsenal av vapen,
men ingen använder dem någonsin.
Människor tycker om sin mat,
njuter av att vara med sina familjer,
spenderar helger arbetandes i sina trädgårdar,
glädjer sig över livet i grannskapet.
Och även fast landet bredvid är så nära
att människor kan höra dess tuppar gala och dess hundar skälla,
är de nöjda med att dö av ålderdom
utan att någonsin ha sett det.

– Lao Zi, kapitel 80 i Daodejing

Vad säger ni, om vi har det här kapitlet som måttstock, är då Sverige ett land som styrs med visdom?

Är vi nöjda med vad vi har? Vad gör vi av vår tid? Älskar vi våra hem, eller drömmer vi oss mest bort till fjärran länder? Hänger vapnen och dammar på hemmets väggar, eller skjuts det hej vilt i städerna? Är familjelivet och grannskapet i centrum för tillvaron? Är familjen och grannskapet i centrum för politiken? Kommer vi vara nöjda när vi dör? Tillfreds? Utan ånger?

Kommer jag dö utan ånger?

Det här är frågor som kan vara bra att ägna någon tanke åt då och då. På sin spets är det en fråga om liv och död, om ens egen dödlighet. Vad gör jag av min stund på jorden? Den stunden är inte evig. En dag kommer jag att dö. Hur vill jag leva den tid jag har kvar? Hur bör jag leva för att lämna jordelivet tillfreds?

Att vara nöjd med det man har, att känna tacksamhet för varje ny dag, att hitta glädje i familjen, frihet och frisk luft, där tror jag en stor del av svaret ligger.

Översatt från den här engelska versionen:

If a country is governed wisely,
its inhabitants will be content.
They enjoy the labor of their hands
and don’t waste time inventing
labor-saving machines.
Since they dearly love their homes,
they aren’t interested in travel.
There may be a few wagons and boats,
but these don’t go anywhere.
There may be an arsenal of weapons,
but nobody ever uses them.
People enjoy their food,
take pleasure in being with their families,
spend weekends working in their gardens,
delight in the doings of the neighborhood.
And even though the next country is so close
that people can hear its roosters crowing and its dogs barking,
they are content to die of old age
without ever having gone to see it.

Skriv upp dig på nyhetsbrevet så får du ett mail varje söndag med veckans artiklar
Holler Box