Idealism och realism

Idealism och realism” är en fin liten dikt på tre korta strofer av det store poeten Gustaf Fröding (1860-1911) som torde ha förargat en och annan politiker och herrehyllare när den publicerades 1894. Så här går den:

Nu är jag led vid tidens skism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

I idealismens tankevärld ser man gärna verkligheten som ”vad den borde vara” i en perfekt värld. Tankar, idéer och känslor står över den fysiska verkligheten.

Realismen, å andra sidan, menar att verkligheten existerar oberoende av vad man tycker, tänker eller känner. Man fokuserar på ”vad som faktiskt är” och agerar därefter.

Som med det mesta tror jag att lagom av allt är bäst; en lagom balans av idealism och realism. I Sverige lever vi dock sedan länge i den totala idealismens tidevarv.

Sveriges överhet har en oändlig mängd idéer om hur undersåtarnas liv ”borde” se ut, och tvekar inte en sekund att använda statens våldsmonopol för att förverkliga sina visioner. När ohämmad idealism kombineras med våldsmonopol kan det snabbt spåra ur. Det visar historien.

Men historien visar också att Verkligheten har en förbluffande förmåga att själv-korrigera när visioner driver allt för långt ifrån verkligheten.

Värt att lägga på minnet: Käbbel är käbbel, än hur fint det låter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *