Idealism och realism

Idealism och realism” är en fin liten dikt på tre korta strofer av det store poeten Gustaf Fröding (1860-1911) som torde ha förargat en och annan politiker och herrehyllare när den publicerades 1894. Så här går den:

Nu är jag led vid tidens skism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

I idealismens tankevärld ser man gärna verkligheten som ”vad den borde vara” i en perfekt värld. Tankar, idéer och känslor står över den fysiska verkligheten.

Realismen, å andra sidan, menar att verkligheten existerar oberoende av vad man tycker, tänker eller känner. Man fokuserar på ”vad som faktiskt är” och agerar därefter.

Som med det mesta tror jag att lagom av allt är bäst; en lagom balans av idealism och realism. I Sverige lever vi dock sedan länge i den totala idealismens tidevarv.

Sveriges överhet har en oändlig mängd idéer om hur undersåtarnas liv ”borde” se ut, och tvekar inte en sekund att använda statens våldsmonopol för att förverkliga sina visioner. När ohämmad idealism kombineras med våldsmonopol kan det snabbt spåra ur. Det visar historien.

Men historien visar också att Verkligheten har en förbluffande förmåga att själv-korrigera när visioner driver allt för långt ifrån verkligheten.

Värt att lägga på minnet: Käbbel är käbbel, än hur fint det låter.

Den okränkbara rätten

Den fria mannens rätt
Vare sig han tillhör allmoge eller kungaätt
Är rätten att värna liv och lem
Och försvara familj och hem

Med knuten näve eller vapen i hand
Allt är tillåtet för att skydda familjeband
Livet är det käraste man har
Hur kan rätten att värna det vara annat än okränkbar?

Tacka vet jag staten

Vad skulle jag göra utan staten?
Jag har ju knappt pengar till husrum och maten
Vem skulle betala för min välfärd?
Vem skulle betala för att mitt barn blir lärd?

Vem skulle betala för vägen?
Att det fanns vägar innan staten är väl bara en sägen?
Vem skulle betala för sjukhus?
Vem skulle förbjuda alla farliga rus?

Vem skulle skydda mig från tjuveri?
Utan staten har jag väl inte råd att vara fri?
I skuld och med en börs som ständigt är tom
Utan staten skulle jag väl hamna i träldom?

Så många frågor som inte får svar
Om jag ändå hade alla mina pengar kvar
Mer än halva min lön försvinner
Den försvinner likt en flod som rinner

En dag följde jag floden söderut
Men när jag såg vart den rann gav jag upp ett tjut
Vem var nu den tjuvande saten?
Jo, det visade sig vara staten!

"Landets museer ändrar kurs"

I bästa Nordkoreansk anda vill nu Sveriges museer, på skattebetalarnas bekostnad, göra sitt för att skapa sammanhållning och gemenskap i det nya globaliserade Sverige.

Om vi bortser från den moraliska frågan om museer verkligen ska finansieras med statens våldsmonopol, dvs. med vapen i hand, så kan man tycka att museernas uppgift borde vara enkel; att ge en så objektiv bild som möjligt av Sveriges historia, och av de folk som levt här genom tiderna.

Men när det kommer till en ideologiskt driven förmyndarstat är ingenting enkelt.

Den historia som idag skildras på landets museer är enligt en rapport av den statliga förvaltningsmyndigheten Riksutställningar ett ”stort hinder för ökad mångfald”.

Rapporten menar att ”svenska museer inte speglar ’det mångkulturella Sverige’ – det vill säga alla svenskar” och att det är ”ett resultat av en omfattande strukturell diskriminering”.

Jag tror de som skrivit rapporten överskattar museernas roll i en invandrares beslut att stanna i Sverige för gott.

Än vilket land man talar om i världen så tror jag inte någon invandrare har flytt landet på grund av att han kände sig kränkt när han inte hittade sina förfäders ben på stadens lokala museum.

Varför inte istället skildra vår historia som den är; en historia om extrem fattigdom och hårt arbete i jakten på frihet och lycka.

Välståndet i detta land skapades inte av socialdemokratin, och det skapades inte på ett år eller ens ett århundrade, utan det är ett resultat av tusentals år av slit med att förvandla vildmark till åker, malm till järn och skog till virke.

Det om något skulle skicka rätt signaler till människor som söker sig hit med förhoppningar om att skapa sig ett bättre liv. Det kräver hårt arbete på frihetens grund.

Men nu är det inte vilket land som helst vi pratar om utan Sverige, fablernas land.

Det gamla museiberättandet är föråldrat och kan inte tas med in i framtiden, menar Ulrica Grubbström, vd på Västerbottens museum (P1-inslag, 7/3):

”Vi kanske måste släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser”

Till exempel så föreslår Musei-VD:n att bondefamiljens gamla byggnader kan användas för att skildra “socialhistoria” ellr “genusperspektiv”.

Som tips till studiebesök för Ulrica och resten av landets musei-chefer kan jag föreslå ett besök till den Demokratiska folkrepubliken Korea och deras Korean Revolution Museum och Victorious Fatherland Liberation War Museum, där barnen från tidig ålder fostras in i den nordkoreanska gemenskapen.

Victorious Fatherland Liberation War Museum
En väggmålning från Victorious Fatherland Liberation War Museum i Nordkorea. Ett museum i nationens tjänst.

I det demokratiska Nordkorea är det den Store Ledaren som enar landet. I det demokratiska Sverige är det Värdegrunden™. Jämförelsen kan tyckas extrem, men både Nordkorea och Sverige är faktiskt extrema relativt till omvärlden.

Med det sagt är jag så klart väldigt glad att jag föddes i Sverige och inte i Nordkorea, för i Sverige är yttrandefriheten fortfarande relativt stark. Visst, man kan förlora jobbet eller vänner om man uttrycker fel åsikt eller delar en länk från fel sida, men man blir inte kastad i fängelse eller skickad på värdegrundsjustering – inte än så länge i alla fall.

Kim Il Sung och Kim Jong Un med nationens barn
Kim Il Sung och Kim Jong Un med nationens barn. Tro om också Nordkorea har ”gratis” inträde till sina museer?

Rapporten från Riksutställningar nämner också att ”det i vissa grupper finns en besvikelse över att förändringsarbetet på museerna går för långsamt”. Många människor har ”uttryckt former av tröstlöshet eller ilska” över känslan att förändringen inte blir av. De kanske rent av känner sig kränkta.

Men om det är någon institution där förändringar borde få ta tid, där man inte ska ha allt för bråttom att ändra på saker, så är det väl ändå på ett museum?